En kväll i slutet av oktober när jag var på väg hem efter jobbet, närmade sig plötsligt snabba
steg bakifrån. En främmande röst med märklig brytning ropade:
     - Ursäkta! Hallå!
     Jag låtsades att jag inte hörde och ökade takten, främlingen gav sig inte.
     - Ursäkta, min herre! Ursäkta!
     En hand tog tag i min axel och jag vände mig irriterat om. Där stod en sorglig gubbe med
trasiga kläder. En unken doft spreds omkring honom och jag rynkade på näsan i avsmak. Men
så hände något märkligt, min sinnesstämning förändrades och jag överväldigades av sympati.
Gubben tog åter till orda:
     - Vi vill gärna följa med er!
     Jag höjde förvånat ögonbrynen men svarade vänligt:
     - Vet du vart jag är på väg?
     Gubben log ett tandlöst leende.
     - Visst vet vi det. Ni är på väg dit vi alla är på väg.
     Han såg nöjt på mig.
     - Det har du förstås rätt i på sätt och vis, sa jag.
     Plötsligt ryckte gubben till och tappade balansen. Jag grabbade tag i honom. Gubben såg
mig lugnt i ögonen och kraxade:
     - Då slår vi alltså följe!
     - Visst, varför inte, sa jag, släppte taget och gned handflatorna mot byxorna.
     Gubben stoppade två fingrar i munnen och visslade. En stor, undernärd hund lösgjorde
sig ur skuggorna och kom lufsande.