Jag vaknade av hunger prick tjugofyra noll noll. Gubben stod i köket och i vardagsrummet
var det verkstad. På gubbens befallning satte vi oss till bords och åt som om våra liv stod
på spel. Faten länsades. Proceduren fortsatte natt efter natt och jag tappade snart greppet
om tiden. Jag blev tjockare och tjockare.

En natt blev jag väckt av gubben. Han hjälpte mig att ta på en röd dräkt och förde mig
fram till hallspegeln. Jag fick en chock. Jag var vithårig och såg mycket äldre ut. Mina
ögonbryn var buskiga, min mage jättestor och hakan pryddes av ett yvigt skägg.
     När chocken lagt sig fylldes jag av lycka. Jag kunde inte hejda mig. Det bubblade i
magen och ut kom ett bullrande skratt.
     - HO, HO, HO, HO!
     Min röst gick inte att känna igen. Vilken glädje! Så här hade jag inte känt på åratal.
Gubben stod och mös i ett hörn och mumlade:
     - Perfekt! Helt perfekt!
     Han föste ut mig i vardagsrummet. Farkosten var färdig. När jag såg den ståtliga ren
som var fastspänd framför, dök vaga minnesbilder av en undernärd hund upp. Jag klev
upp i släden och pressade ner min stora kropp bland oräkneliga paket. Gubben klappade
ömt renen och viskade något i dess öra. Renen tog sats.

Vi flög ut ur lägenheten upp mot himlen. Bostadsområdet försvann under oss, vinden
slet i skägget och snöflingor dansade mot ansiktet. Det var fantastiskt!
     Jag började skratta. Och hur jag än försökte kunde jag inte sluta. Med glädjetårar
rinnande ner för kinderna ropade jag:
     -Hoppla Rudolf! Hoppla!
     Och i mitt huvud hörde jag ekot av gubbens ord:
     -Perfekt! Helt perfekt!